VAD BETYDER EN STARK VISAVI EN SVAG VAGUSTON?

Vagusnerven är en del av det Autonoma Nervsystemet som styrs av våra erfarenheter i det förflutna men vad man tror också av generationers erfarenheter i vårt DNA, bakåt i tiden. Men detta levande system som bär en stor del av våra överlevnadsstrategier och vårt livsbeskydd, påverkas också, och kan omformas av det pågående, här och nu. Redskapet heter medvetenhet, både logiskt och intuitivt. Båda hjärnhalverna i hjärnans otroliga vävnadsuniversum måste sammanbindas med kroppens alla organ och livssystem. Och det sker. Och är ämnat att ske.
 
Det kan hjälpa oss att samspela med dessa urgamla system inom oss för att förstå oss själva bättre och kunna påverka, ibland läka och förändra reaktioner och mönster som styrs av det förflutna. 
 
Vi vet numera vet att hjärnan är formbar, hjärnan är plastisk. Från att allmänt ha ansett att de är hjärnan som styr hela oss, så vet vi idag att kropp och hjärna samstyr. Vi innehåller något som kan liknas vid  en optisk fiberström av information, där signaler konstsnt överförs via neurotraansmittorer i Vagusnerven, mellan kropp, organ livssystem och hjärnans vävnader. Det är en tvåvägskommunikation där 80 % av informationen går från kroppens alla organ och livssystem till hjärnans vävnader och fubktioner. 20% går tilbaka med resurser och reglering till kroppen, runt runt. Det är det här som håller oss informerade och gör att hjärnan kan förhoppningsvis använda sina smarta resurser för att hålla  vår kropp hel.
 
Men den flexibilitet och formbarhet hjärnan har, hindras och stängs av när energin mobiliseras alltför snabbt och alltför länge och vi hamnar i högalarmerat fight&flight tillstånd. Där går det för fort i kurvorna och överlevnadsreflexerna slår till och stänger av blodflödet till pannloberna och resurssystemet. Vi kommer inte åt den högre intelligensen i frontaloberna, utan hamnar i försvarsposition, vi blir reducerade. Det här händer också om vi blir utsatta för hot eller om vi fastnar i stark, konstant stress. 
 
För att resurssystemet ska kunna nås och självreglering, flow och läkning bli möjlig, måste vi återskapa en upplevelse av inre trygghet. Tillräckligt stor trygghet för att det medfödda,  biologiska, livsnödvändiga systemet för anknytning och förbindelse ska kunna aktiveras. Och i sin tur genom detta, göra hela hjärnans strukturer i det komplexa resursfyllda vävnadsnätverket, tillgängliga för vårt bästa, här och nu.
 
En stark Vaguston
Innebär att ha möjligheten att fortfarande vara reglerad och balanserad kroppsligen och känslomässigt, kunna stanna kvar i förankring och förbindelse, även om utmaningar pushar och river oss. Att fortfarande vara kvar i inre lugn och kontakt, i good enough balans och närvaro och inte splittras under stress.
 
En svag Vaguston
Leder till att känslor och djupare emotioner trycks undan. Dom lagras i det undermedvetna utan att vi kanske märker det. Då kan vi få problem med samspel och att dela fokus, uppmärksamhet, förtrolighet med andra, Vi känner oss lätt utanför, förbikörda, övergivna, kanske oförstådda, vilket i sin tur kan aktivera stress och trauman från det förflutna. Vi blir lätt styrda av det förflutna.
 

DET BIOLOGISKA MEDFÖDDA URSYSTEMET
 
Det autonoma nervsystemet är uppbyggt av två olika grenar, den parasympatiska och den sympatiska, där den parasympatiska i sin tur, är uppdelad i två olika grenar. Nervsystemet har alltså på det sättet tre förbindelser som har olika roller. Som påverkar oss på olika sätt och rör oss in i olika fysiologiska och psykologiska tillstånd, i överlevnadens tjänst. Alla dessa tre förbindelser har utvecklats och byggts upp i under tidens gång, i tidens flod som kallas evolutionen. Och varje gång, när en ny förbindelse uppstått, har den gamla bibehållits och fortsatt att aktivera oss med sina unika överlevnadsreaktioner.
 
Det startade som ett enda system som kunde ge oss total orörlighet. Våra reptila urmänniskor använde sig av detta system för att skydda sig mot rovdjur och faror. De spelade döda helt enkelt, levande döda. Vi kan känna igen det från när katten släpar in en mus. Man tror den är stendöd men när katten släpper koncentrationen ett ögonblick, spritter den upp och sticker iväg. Ibland klarar den sig. I det här urtillståndet sparar kroppen energi, det kallas för att kroppen konserverar energin och vi ska strax se vad det innebär, för detta tillstånd kan fortfarande aktiveras i oss. Det kallas för det dorsala vagustillståndet, jag kallar det för GROTTAN. Vi känner det som Frystillståndet i nervsystemet, som gör att hela livssystemet fryser till orörlighet.
 
Efter hundratals millioner år, adderades det så kallade sympatiska vagussystemet. Det tillstånd som mobiliserar energin i oss, som ökar temperaturen och farten i hjärta och andning. Ursprungligen var det för att omedelbart och instinktivt på en nanosekund, snabbare än tanken, sätta oss i stund till att försvara oss. Fortfarande är det så. Det här tillståndet brukar vi kalla för Kamp & Flykt-tillståndet.
 
De tidiga systemen byggdes på med nya system och det uppstod på så vis en medfödd biologisk struktur inne i oss. En speciell ordning och organisation uppstod, där varje tillstånd som sagt hade en egen överlevnadsroll att spela. Det innebär att det äldsta dorsala vagussystemet, det som jag kallar för GROTTAN, uppstod för kanske 500 millioner år sen. Det är det äldsta och det finns hela tiden i bakgrunden och reglerar organen och livssystemen nedanför diafragma, inklusive matsmältningssystemet. Det är en egen gammal gren av det parasympatiska nervsystemet som inte är myelinerad * och därför fungerar långsammare och trögt. Jag brukar tänka mig en sköldpadda som symbol, som rör sig långsamt och som kryper in i sitt skal när det blir för mycket eller om situationen känns farofylld. Det är fortfarande så vi reagerar när vi hamnat där.
 
Det sympatiska systemet som stod på tur sedan, sägs ha utvecklats för ca 400 millioner år sedan. Alltså hundra millioner år senare, det ger ett speciellt perspektiv eller hur…Som vi ska se har detta mobiliserade system sitt helt egna ursprung och utgår från ryggraden, mellan bröst- och ländkotorna, i mitten av ryggraden. Det aktiveras när vi behöver mer energi, men kan mycket lätt överhettas när vi kör för fort i kurvorna. Det är mycket stresskänsligt, både för krypande, låggradig stress och höggradig alarmerande överhettning av alla de slag. Farligast är det när stressen blir kronisk och biter sig fast, kanske utan att vi mörker det. Det finns en inbyggd Vagusbroms som jag presenterar längre fram, men när denna broms inte fungerar eller helt enkelt inte används, kan det innebära att hela systemet löper amok och så småningom kraschar.
 
Det sympatiska systemet fick, som jag förstår det, sitt namn eftersom att det hjälper oss att reagera adekvat, ”sympatiskt” inför en farlig, hotande eller krävande situation. Det skärmar av blodtillförseln mellan kropp och hjärna och gör oss okänsliga och utan tillgång till de högre reflekterande områdena i hjärnan och  frontloberna. Blodflödet förändras, hjärtrytmen ökas, kroppstemperaturen anpassas för att förse systemet med mer och omedelbar energi. Detta kan vara passionerat och helt underbart magiskt men - man kan bli kidnappad av amygdala* och helt styras och övertas av försvars och aggressionstillstånd om energin blir för het och okontrollerbar. Ursprungligen låg det i överlevnadens syfte att vi behövde denna alarmerande energi för att kunna försvara oss både från rovdjur och andra fiender,  naturkatastrofer och livsfara. Fortfarande är det så och idag kan det ju vara så, att vår farligaste fiende faktiskt är om vi fastnar i stressens klor och inte kan hjälpa oss loss. Stressen har många ansikten. Den kan ikläda sig kraven och prestationens dräkt, sjukdomars och traumans hemska ansikte, orons, ångestens och fruktans flämtande käftar. Men faktum är att utan den mobiliserande energin får vi inget gjort, livet går i stå. Som så mycket annat, handlar det om att finna balans. I medicinen har vi termen homeostasis* som innebär balans inom och mellan både kropp och sinne. Vi pratar om kroppsinnet idag, allt hänger samman. Jag vill också påängtera den andliga själsliga dimensionens viktiga inverkan som en medfödd nödvändighet
för helhet, medkänsla, välmående och ja, för vår receptivitet och överlevnad som jag ser det.
 
Kanske blir just den själsliga dimensionen mer belyst i det senast utvecklade systemet i oss. Den ventrala vagus, som jag kallar OASEN, sägs ha tillkommit för en så där 200 millioner år sedan. Tid, vad är tid i det stora alltets och evolutionens perspektiv? Men årsmillionerna ger oss dock en susnig av ett oändligt tidsperspektiv. De här olika tillståndet i nervsystemet har liksom inte tillkommit i ett nafs, över en natt, utan de har mejslats fram i anpassning och friktion. Rörelse och utveckling på naturens premisser. Också i kärlek, smärta och närvaron av trygghet eller i frånvaron av den… Det här senaste tillståndet ger oss möjlighet till att uppleva och skapa lugn, trygghet hör och nu, medveten förankring, återhämtning och läkning. Tillgång till socialt engagemang, samspel, kommunikation och goda relationer. Framför allt till medkänsla som i flera studier* har visat sig vara en medfödd resurs för vår överlevnad, trot eller ej… Det är ett helt unikt däggdjurssystem, det här ventrala systemet, som också har till uppgift att övervaka och omfamna de andra tillstånden i det autonoma nervsystemet. Det är som en modersfamn, OASEN.
 
När den senaste förankringsförbindelsen i det autonoma nervsystemet styr och balanserar de övriga försvarstillstånden så blir resultatet, en hälsosam homeostasis och helhet. Även om det inte är menat, inte ens möjligt, att vi kan vara i OASEN 100% hela tiden, om det finns det en livlina till förankringen innebär det  att vägen till läkning, återhämtning och utveckling finns tillgänglig. Vi pendlar konstant mellan Oasen/Verkstan/Grottan för att kunna parera och möta livets utmaningar och krav. Livet skyddar oss på så vis och jag tänker att det är nog i den friktionen vi växer, lär oss, som vi rör oss framåt. Det kan vara nog så smärtsamt ofta, men om vi har livlinan till förankringen och tryggheten i OASEN nära, kan vi klara det.  
 
Det är när vi fastnar i något av försvarstillstånden, Verkstan eller Grottan, som det blir besvärligt för oss. När vi fryser och inte kommer åt flexibiliteten i oss eller möjligheten, tilliten att skapa trygghet här och nu. Oavsett vår historia. När vi tappat taget om livlinan och kanske inte vet var vi ska leta eller varför? Vi pendlar alla i existensen mellan trygghet och fara, närhet och avstånd, tvivel och tro, kärlek eller tomhet. Det ligger i vår natur som människor. Vi pendlar. Men om vi hittar en rytm i detta pendlande som ger oss en förankring i Oasen, kanske till 60%, kan vi klara av försvarstillstånden, skapa om, tolka om, skilja mellan det förflutna och här och nu. Till och med trygghet kan bli möjlig, kanske tillit, och att slippa ur amygdalas terrorgrepp och inte hela tiden jagas av vår demoniska rädsla och sårbara fruktan, utan kan kunna vända oss mer till varandra. I trygga sammanhang kan vi lära känna oss själva och våra medfödda biologiska ursystem. Motiveras att träna för att lära oss förstå en ny karta och den uppdaterade kompassen av nervsystemet och vagusnerven, vår magiska kärleksnerv, som finns tillhanda idag. Nu.